Ska vi inte kalla det för vad det är?
Det finns en stark kontrast mellan den politik som Moderaterna för och de ord de använder för att beskriva den. De pratar om välfärd – och skär ner på den. De talar om arbetsrätt – och urholkar den. De säger sig vara ett arbetarparti – och ställer sig konsekvent på arbetsgivarens sida.
Det är ett skickligt PR-jobb, det får man säga, men politiken är samma som den alltid har varit.
Jag tror att en viktig del i illusionen som Reinfeldt försöker få oss att tro på är att han lite omärkligt förskjuter begreppen med ena handen, medan vi är upptagna med att titta vad det är han gör med den andra. Han försöker få begreppet ”arbetare” att bli synonymt med ”en som arbetar”, vilket ju inte riktigt stämmer – en arbetare är en person som står i en beroendeställning till en arbetsgivare och som, om arbetsrätten urholkas, är utlämnad till dennes godtycke för att få sin månatliga inkomst. I förhållandet arbetare/arbetsgivare ställer sig Moderaterna konsekvent på arbetsgivarens sida.
Det gör inte ett arbetarparti.
Men man kanske inte heller kan förvänta sig det av ett parti som har greve Gustaf Douglas i partistyrelsen? Den man som sålde Attendo till ett riskkapitalbolag och gjorde en nätt vinst på 642 miljoner kronor – skattefritt. Inte heller kan man förvänta sig det av ett parti som i riksdagen representeras av Walburga Habsburg Douglas – ingen mindre än greve Gustafs kusin Archibalds kära hustru – född ärkehertiginna av Österrike samt prinsessa av Ungern. Och rik som ett par tre hundra genomsnittliga troll (men samtidigt givetvis bidragstagare – helt i enlighet med Moderaternas ”bidrag-till-de-rika”-politik).
Att ett parti som aktivt driver en politik som gynnar dessa människors intressen kallar sig för ett arbetarparti är förstås ingenting annat än ett skämt.
Och gång på gång blir jag chockad över den monumentala historielöshet som väljarkåren visar när de sväljer dessa krämares ormolja och tror att Moderaterna vill dem väl.
Är det inte dags att vi kallar Moderaterna för vad de är? De är ett arbetsgivarparti – ett parti som alltid tar den starkes parti mot den svage, ett parti som tycker att det är bra att klyftorna i samhället ökar, ett parti som inte ser välfärd som ett självändamål utan som ett nödvändigt ont som borde minimeras. De försöker lura oss med ”mer-i-plånboken”-retorik, samtidigt som de rycker undan välfärdens skyddsnät (vilket i förlängningen givetvis leder till mindre i plånboken – för alla) och låter sjuka, fattiga och svaga betala för att rika ska kunna ta ut så mycket vinst det bara går ur sina företag.
Så gör inte ett arbetarparti. Punkt.
/Sverker
Det här inlägget postades under arbetarparti, Fredrik Reinfeldt, greve Gustaf Douglas, nya moderaterna, Walburga Habsburg Douglas.