Det här med hedersvåld

Vad är problemet med att prata om hedersvåld i andra kulturer? Varför måste vi säga ”vi har minsann också hedersvåld”? Det är naturligtvis fruktansvärt med våld i nära relationer oavsett vilken nationalitet förövaren  har – men individuella problem som skapar ett överdrivet och våldsamt kontrollbehov är faktiskt inte samma sak som ett kulturellt accepterat våld mot kvinnor som inte rättar in sig i ledet.

Tyvärr tror jag att detta ”men vi då”  har att göra med en rädsla för att bli sedd som rasist. Om man ifrågasätter hederskulturer där kvinnor och flickor blir mördade för att de anses ha vanhedrat familjen så kanske någon får för sig att man är rasist och det vill man verkligen inte vara. Tyvärr tror jag att man gör alla som blir utsatta för hedersvåld en otjänst med den inställningen, och dessutom är  inställningen rasistisk: ”vi får inte stöta oss med ‘dom’. ‘Dom’ måste veta att vi är på deras sida, att det inte är  ‘vi’ mot ‘dom’.”

Problemet som uppstår när man vägrar kritisera en företeelse som förekommer inom en viss kulturell grupp är ju att man just gör denna grupp till ett ”dom” – för om det rörde som om någon av ”oss” som gjorde på samma sätt så skulle alla slåss om att vara först med att kritisera.

Jag tror att det finns stora risker med denna bajsnödiga rädsla för att ses som rasist, och jag tror att det spelar rasister i händerna. Om alla vi andra håller för öronen och skriker ”LALALALALA” för att slippa höra, och låtsas som om allt är bra, så är rasisterna de enda som ifrågasätter det. Och hederskulturer som låser fast sina flickor (och pojkar) i roller vars ifrågasättande är belagt med dödsstraff bör ifrågasättas – av alla.

/Sverker

Det här inlägget postades under "vi och dom", hedersvåld, rasism, våld i nära relationer.